Av Anders Westholm

Att ge tips på besöksvärda odlare är inget man gör i en handvändning, men jag delar gärna med mig av mina erfarenheter så här långt. Själv fick jag inte på allvar upp ögonen för nebbiolo och B&B förrän sommaren 2003, då vi (min fru och jag och en god vän till oss) tillbringade vår semester i den lilla byn Breri, strax utanför Verduno. Vi hade visserligen druckit en och annan flaska B&B före dess, konstaterat att vi i grunden gillade vinet, men samtidigt undrat varför i hela friden det var så dyrt.

Sommaren 2003 fick vi för första gången entydigt svar på den senare frågan och vi (min fru är väl så passionerad nebbioloälskare som jag själv) är sedan dess bokstavligt talat sålda, både vad vinet och miljön beträffar. Vi har således inte kunnat motstå frestelsen att åtminstone passera Piemonte varje sommar sedan dess, och helst stanna till en vecka eller två (vilket vi gjort såväl 2005 som 2006).

Jag letar i första hand efter odlare som kan leverera riktigt bra B&B till ett pris som inte överstiger 30 euro. Vanligen siktar jag in mig på nivån runt 20 euro, där sannolikheten för att hitta riktigt bra viner är relativt hög. Att hitta något som kostar väsentligt mindre än så (säg under 15 euro) och fortfarande är riktigt bra är mycket svårt även om lyckträffar förekommer (se nedan).

Är man beredd att betala mer än 30 euro kan man naturligtvis utan vidare hitta riktigt bra vin genom att gå till de stora kändisarna (Clerico, Aldo Conterno, Giacomo Conterno, Conterno Fantino, Gaja, Bruno Giacosa,  Sandrone, Scavino, Vietti, Roberto Voerzio o.s.v.). Men så mycket vill jag inte betala, annat än möjligen för en enstaka flaska för att stilla min nyfikenhet. Och jag känner mig inte bekväm om jag lämnar en odlare som ägnat mig en hel del tid och öppnat ett antal dyrbara flaskor för min skull utan att köpa åtminstone ett halvdussin buteljer.

Min strategi när det gäller okända odlare är därför oftast att köpa en provflaska eller två först (genom att titta förbi hos odlaren själv om det inte går på annat sätt eller om jag är osäker på prisnivån) och sedan återkomma för en provning först när jag väl vet att det finns åtminstone ett vin som jag säkert vill ha. Mottagandet hos odlarna i B&B är vanligen mycket hjärtligt, generöst och personligt (i alla fall hos mindre odlare) men just därför känner jag mig obekväm om jag inte köper något.

Genremässigt gillar jag både relativt moderna och mer traditionella B&B-viner. Det handlar för min del mer om det enskilda vinet än om vilken skola odlaren bekänner sig till. Dock reagerar jag mot alltför mycket eksmak. Och frågan är om jag inte föredrar viner helt utan barrique förutsatt att odlaren lyckats fullt ut. Det är dock enligt min erfarenhet svårare att hitta riktigt bra viner bland dem som enbart lagrats på stora fat. Dessbättre verkar det som om flertalet odlare numera handskas lite mer varsamt med sina barriquer och att antalet viner där eken dominerar för mycket gradvis minskar.

Så här ser min favoritlista (sorterad efter bytillhörighet) ut just nu. Det finns många fler som jag skulle kunna nämna, men jag nöjer mig här med dem jag har såpass god kännedom om att jag vågar mig på ett någotsånär moget omdöme.

Cantina del Pino, Barbaresco: Gör två Barbaresco: Ovello (drygt 20 euro) och "normale" (sannolikt något billigare; har köpt denna men inte hos odlaren själv). Alla Barbaresco som jag provat härifrån har varit utmärkta -- Ovello 2000 och 2001 och "normale" 2000. Båda vinerna lagras delvis på barrique, men något mindre för "normale" tror jag. Frågan är om inte det allra bästa vinet av dem jag testat är "normale" 2000 (som enligt osäker källa är en blandning av vin från den ganska omfångsrika Ovello-zonen och Starderi i Neive). Av allt att döma produceras "normalen" i rätt liten skala och kan därför vara svår att hitta. Jag hade turen att träffa på det på rea hos en tysk vinhandlare för 15-16 euro. Gården är mycket liten (ca 7 ha) och drivs numera av sonen i huset, Renato Vacca tillsammans med pappan Adriano. Innan Renato (som är utbildad önolog) tog över såldes druvorna till Produttori del Barbaresco. Renato talar utmärkt engelska men pappan bara italienska. Och ja: Familjen är släkt med  chefen för Produttori del Barbaresco, Aldo Vacca. Om jag minns rätt är Renato kusin till Aldo. Hemsida: http://www.cantinadelpino.com/index.html

La Ca' Növa, Barbaresco: Tämligen okänd odlare som dock finns med i Gambero Rosso från 2005, då man gjorde comeback (de har funnits i guiden längre tillbaka i tiden) genom att erhålla 3 glas för Bric Mentina (en del av Montefico), årgång 2001. Detta vin, och dess syskon Montestefano från samma årgång, är definitivt ett fynd. Jag har aldrig besökt odlaren själv utan köpte vinerna hos La Gibigianna/Enoteca del Barbaresco (se nedan) för 13,50 respektive 14 euro.

Gården drivs av tre bröder vid namn Rocca. Vinerna görs endast i traditionell stil (inga barriquer). Marknadsföringen är nästintill obefintlig och gissningsvis är det ingen i familjen (i alla fall bland de vuxna) som talar någotsånär flytande engelska. Huruvida årgång 2001 är en lyckträff eller ett tecken på att man nu på allvar vet hur man skall ta tillvara de utmärkta marker man sitter på är ännu för tidigt att bedöma. Möjligen är detta en producent vars viner man skall köpa de år när allt fungerat som det skall (såsom 2001) men kanske inte när vädrets makter varit lite knepigare. Hur som helst ser jag fram emot att pröva årgång 2004 härifrån. Produktionen är lite större än den från Cantina del Pino. Jag tror man åstadkommer 20 till 30 tusen flaskor Barbaresco ett normalt år. Har ingen hemsida.

Produttori del Barbaresco, Barbaresco: Ett självklart val i Barbaresco. Riservorna tillhör definitivt mina favoriter. Däremot tycker jag Produttoris "normale" är en rätt ordinär B&B. Prisvärd kanske, men inte mer än så. Frågan är också om man skall öda tid på att besöka Produttori när man är i Piemonte. Mottagandet blir vanligen rätt opersonligt om man inte särskilt beställer tid för en visning (vilket man kanske inte vill göra om det inte handlar om en större grupp). Och vinerna är ju ganska lätta att få tag på till vettiga priser nästan överallt. Prisnivån är dessutom inte särskilt mycket lägre hos producenten själv i detta fall: 22 euro för riservorna, runt 14 euro för "normale". Ofta kan man hitta dem aningen billigare hos enoteken i Alba. Hemsida: http://www.produttoridelbarbaresco.com/

La Gibigianna/Enoteca del Barbaresco, Barbaresco: La Gibigianna är en vinbar placerad vid "Stora Torget" i Barbaresco, mittemot Enoteca del Barbaresco. Vinbaren och enoteket bedrivs i nära samverkan. Sortimentet rymmer en mycket stor del av alla Barbaresco som produceras (dock inte riktigt alla) och prisnivån är normalt sett mycket låg (samma eller nästintill samma som hos odlarna själva). Är personligen bekant med föreståndaren för La Gibigianna, Francesco Gigliotti, en lika charmig som omtänksam person. Hans engelska är visserligen lika bristfällig som min italienska men på något sätt fungerar det ändå. Vill man prata engelska kan man vända sig till Marisa Fogliati på enoteket.

Mottagandet är i båda fallen både personligt och kunnigt. Francesco tvekar inte att själv peka ut vilka viner han gillar trots att man kunde tänka sig att detta var en smula känsligt för en person som så att säga representerar hela distriktet. Överhuvudtaget är detta i mina ögon ett mycket bättre ställe än "Enoteca Regionale" i Barolo, där vinerna är rätt dyra, mottagandet opersonligt, och personalen inte särskilt kunnig. Vill jag köpa på mig en välvald uppsättning Barbaresco att prova eller ett lite större antal flaskor från vissa specifika odlare som jag inte har tid att enskilt besöka är det hit jag går i första hand. Sortiment och priser hittar man genom att klicka på ”buy on-line” på hemsidan:  http://www.langhe.net/lagibigianna/

Ca' del Baio, Treiso. Gör tre Barbaresco varav jag provat två: Asili 2000 och 2001 och Valgrande 2001. Alla har varit utmärkta. Allra bäst är dock Asili 2001. Asili 2000 har ungefär samma grundkaraktär men är i mjukaste laget och har inte riktigt samma sting i eftersmaken. Valgrande (nära själva vingården i Treiso) är också bra i årgång 2001 men inte lika komplex och mångfasetterad. Asili är delvis barriquelagrad (men på ett mycket välavvägt sätt). Valgrande ligger endast på stora fat. Prisnivån är ungefär som hos Cantina del Pino. Jag har aldrig besökt odlaren själv utan köpt vinet på annat håll (La Gibigianna samt i Tyskland) men haft kontakt med dem per epost och telefon. Åtminstone en av de kvinnliga familjemedlemmarna talar utmärkt engelska och de är med säkerhet väl värda ett besök. Prisnivån är sannolikt densamma som hos Cantina del Pino (möjligen något billigare). Asili kostar några euro mer än Valgrande. Den tredje Barbarescon, Marcarini, är alltför ny på marknaden för att jag skall veta något om den.  Hemsida: http://www.cadelbaio.com/en/home.html

G.D. Vajra, Barolo. Vi blev mycket trevligt, personligt och kunnigt bemötta av Aldos fru Milena (som talar utmärkt engelska) när vi besökte gården. Prisnivån tillhör inte de lägsta (30 euro för Bricco delle Viole, 22 euro för Albe) men är fortfarande i högsta grad rimlig när man ser till vad man får för pengarna. Jag var rätt imponerad av Bricco delle Viole 1999 när jag provade den hos producenten sommaren 2005. Har ännu inte nänts röra den enda flaska jag då köpte. Det kändes nämligen som den skulle må väl av att ligga till sig lite. Däremot har vi hunnit konsumera ett par av de flaskor av Vajras Albe (en lite billigare Barolo) som vi köpte vid samma tillfälle. Även det är ett förträffligt vin i helt traditionell men tekniskt mycket välgjord stil. Överhuvudtaget är Vajra en producent vars vinmakeri jag har stort förtroende för. Även hans andra viner, där jag bland annat har provat flera Barbera, flera Dolcetto samt hans Riesling (som nu finns att köpa på Systemet, dessvärre till ett väl högt pris) håller mycket hög klass. Har ingen hemsida.

Virna Borgogno, Barolo: Bedömer fortfarande denna odlare som ett rätt osäkert kort även om Cannubi Boschis 2001 är en mycket bra B&B för pengarna. Producenten har inget större rykte och andra viner från samma hus (har även provat Barolo "normale" 2001 och Preda Sarmassa 1999 och 2001) har inte imponerat på mig i samma utsträckning som Cannubi Boschis 2001. Så den senare är en liten överraskning. Den flaska jag hittills provat köpte jag hos producenten själv (22 euro). Lyckades sedan inte återvända för att köpa mer innan det blev dags att resa hem. Mottagandet vid vår hastiga visit var ganska affärsmässigt och inte särskilt personligt men det kan ha varit en tillfällighet. Hemsida: http://www.virnabarolo.it/

Michele Reverdito i Rivalta (d.v.s. den del av La Morra som ligger alldeles på gränsen mot Verduno). Jag stötte på det dyrare av Reverditos båda Barolo, Bricco Cogni, av en slump på en restaurant här i Sverige för ett och ett halvt år sedan. Eftersom jag aldrig hört namnet förut hade jag inga större förväntningar men bestämde mig ändå för att beställa in vinet och blev mycket positivt överraskad. När jag sedan försökte hitta det på Systemet gick jag emellertid bet. Det visade sig bara finnas i det s.k. restaurantsortimentet. Istället besökte jag producenten sommaren 2005 och därefter även 2006. Nu ser jag emellertid till min glädje att det till slut dykt upp även på Systembolaget.

Det dyrare vinet, Bricco Cogni, är lagrat på barrique. Det lite billigare, Moncucco, är lagrat på stora fat. Jag har hitintills hållit mig till Bricco Cogni (2000 och 2001) men jag är långt ifrån säker på att det i alla avseenden är att föredra framför Moncucco. I somras hade jag tänkt att även köpa några flaskor av det senare. Dessvärre var det då bara årgång 2002 som stod till förfogande av det vinet (Moncucco har lite kortare lagringstid än Bricco Cogni innan det släpps till försäljning) varför jag avstod. Hursomhelst handlar det i mitt tycke om mycket bra viner till tämligen blygsamma priser. Hos producenten själv får man betala 15 euro för Moncucco och 18 för Bricco Cogni.

Michele Reverdito, som driver gården tillsammans med sin syster Sabina, är ännu tämligen okänd, vilket främst torde ha att göra med att gården börjat göra eget vin först de allra senaste åren. Dessförinnan (medan Micheles pappa ännu höll i tyglarna) såldes druvorna till ett kooperativ. Årgång 2000 av Reverditos Barolo är faktiskt den första gården gjort och det är i sanning inget dåligt "nybörjarvin" det handlar om. Även gårdens övriga viner (en Dolcetto, två varianter av Barbera samt en Verduno Pelaverga, den senare en lokal specialitet för Verduno som man inte bör försumma att prova så snart tillfälle ges) är utmärkta. Flera av dem finns på Systembolaget men dessvärre till priser som ligger på bortemot det dubbla jämfört med vad syskonen Reverdito tar ut om man besöker dem på plats. Både Michele och Sabina talar franska men ingen av dem talar engelska. Vi har tagits synnerligen väl om hand av Sabina vid båda våra besök: Trevligt, kunnigt, personligt och generöst. Hemsida: http://www.langhe.net/reverdito/

Fratelli Seghesio, Monforte d'Alba: La Villa 2001 är en av de absolut bästa Barolo vi hittade i somras. Kostar en vacker slant (26 euro) men är väl värd pengarna. Använder barrique men det är knappast något man tänker på när man dricker vinet. Intressant och angenäm aromatik som avviker lite grann från det vanliga. Vi hann bara med två blixtvisiter på detta ställe (första gången för att handla en provflaska, andra gången för att köpa mer) men mottagandet var trevligt båda gångerna. Första gången var bara "nonna" hemma men hon försökte ändå hjälpa oss efter bästa förmåga trots bristande kommunikationsförmåga. Andra gången träffade vi vad jag tror var frun i huset (eller en av dem, gården drivs av två bröder) och hon var mycket tillmötesgående trots att inte heller hon talade ett ord engelska. Tror inte det finns någon hemsida.

Giovanni Manzone, Monforte d'Alba: Vi har bara gjort ett snabbesök här och bara druckit en flaska härifrån. Men vinet var gott, prisnivån helt OK (23 euro för Gramolere Bricat 2001) och mottagandet (från vad jag tror var frun i huset) mycket trevligt även om det inte heller här talades någon engelska. Det var bara bristande tid som hindrade mig från att komma tillbaka hit i somras. Använder barrique men på ett välavvägt sätt. Tror inte det finns någon hemsida.

Podere Ruggeri Corsini, Monforte d'Alba: Här gjorde vi ett lite längre besök i somras och blev mycket väl mottagna av frun i huset, Loredana Addari. Är fortfarande lite osäker på vad jag anser om vinerna härifrån, inte därför att jag egentligen har några dubier utan därför att den provuppsättning vi köpte i huvudsak blivit liggande oöppnad i "källaren". Dock tror jag mig med säkerhet kunna säga att ett besök är riskfritt, d.v.s. att man med säkerhet hittar bra viner till anständigt pris. De gör två Barolo, Corsini och San Pietro, varav den förstnämnda kostar runt 25 euro och den senare runt 20. De gör också ett intressant experimentvin benämnt Argamakow (efter den ryska släkt som mannen i huset, Nicola Argamante, ursprungligen kommer från) och baserat på Pinot Noir i kombination med en ny druvsort, Albarosso, som Nicola (växtförädlare vid universitetet i Turin) varit med om att ta fram. Tror inte att gården har någon egen hemsida.

Cascina Cucco, Serralunga d'Alba: Gör tre Barolo, Cucco, Cerrati och "normale". Jag har bara provat Cucco 2001 men den var mycket bra och synnerligen prisvärd (20 euro). Har skäl att tro att även Cerrati håller samma klass och kostar ungefär lika mycket. Använder barrique men på ett välavvägt sätt. Detta är en lite större gård och vi mottogs av dess vaktmästare (minns ej namnet) som inte talade någon engelska men tämligen god tyska. Han var i och för sig mycket trevlig och tillmötesgående men det hade varit roligt att träffa någon som visste mer om själva vinproduktionen. Gissningsvis går detta att ordna utan problem om man slår en signal i förväg. Hemsida: http://www.langhe.net/cascinacucco/

Schiavenza, Serralunga d'Alba: Här var bara "nonna" hemma (resten av familjen var på semester) men hon var mycket tillmötesgående, trots bristande språkkunskaper, och bjöd på en ordentlig provning. Producenten gör tre Barolo, Broglio, Prapò och Riserva (som är en kombination av de bästa druvorna från de båda förstnämnda lägena). Vi köpte alla tre (årgång 2001, 2001 respektive 1999) men provade bara de båda förstnämnda, som vi också hunnit med att dricka en flaska av efter köp. De är definitivt mycket bra och synnerligen prisvärda (22 euro) i traditionell stil (ingen barrique). Riservan lär vara något i hästväg (åtminstone vad koncentration och tanninhalt beträffar) men kostar lite mer (30 euro). Mycket tyder på att detta är en producent på väg upp i kvalitetshänseende. Är ganska säker på att jag vill komma tillbaka hit när årgång 2004 finns tillgänglig. Tror inte gården har någon egen hemsida.

Comm. G. B. Burlotto, Verduno: En av våra absoluta favoriter i B&B-området och en av de producenter som först öppnade våra ögon för vad nebbiolo egentligen har att erbjuda. Vi har besökt huset varje år sedan 2003 och framåt och blivit fantastiskt väl mottagna varje gång.

Firman drivs av Marina Burlotto (ättling till den legendariske Commendatore Giovanni Battista Burlotto som i slutet av 1800-talet var den kanske allra mest kände producenten i Barolo och en av dem som bidrog till att göra området känt i resten av världen), hennes man Giuseppe Alessandria (släkt med innehavarna till Fratelli Alessandria; se nedan) och deras son Fabio. Både Marina och Fabio talar god engelska och det är dessa båda som huvudsakligen tagit hand om oss vid våra besök.

Alla viner härifrån håller mycket hög klass, år ut och år in, och säljs till anständiga priser. Jag har aldrig stött på ett vin härifrån som varit det minsta defekt. Och man tycker bara bättre och bättre om dem ju mer man lär känna dem. Även om firman hävdar sig rätt väl när den betygsätts av guiderna är jag säker på att den underskattas därför att vinernas storhet inte alltid visar sig vid en första provning, i synnerhet inte vid en massprovning. Som Burlotto själva säger gör de alltid viner som de själva tycker om att dricka, inte bara en gång utan många. Det märks. Här sker inga kompromisser med den faktiska kvaliteten i syfte att vinna guidepoäng.

Man gör fyra olika Barolo: ”normale”, Acclivi, Monvigliero och Cannubi i prislägen från 20 euro ("normale") till 28 euro (Cannubi). Acclivi är ingen lägesbenämning utan ett fantasinamn. Vinet kommer, liksom för "normalen" från olika vingårdar i Verduno. Cannubi behöver ingen närmare presentation. Monvigliero är känt som det allra bästa läget i Verduno och ett av de allra bästa lägena i hela B&B (även om det för närvarande är en smula underskattat).

Även om alla Burlottos Barolo är mycket bra är Monvigliero vår obestridliga favorit. Det handlar i detta fall inte bara om en traditionell utan en ultratraditionell Barolo. Vinet krossas inte maskinellt utan trampas liksom i forna dar med fötterna. Därefter pressas skalmassan ner i ett stort jäsningskar av trä ("cappo sommerso") med lock ovanpå. Vinet får sedan jäsa med skalen i bortemot två månader! Man använder ingen temperaturkontroll eftersom det inte behövs. Enligt producenten sker jäsningen med denna metod naturligen så långsamt att temperaturen aldrig överstiger 25 grader.

Man skulle kunna tro att resultaten av den extremt långa macereringstiden blev ett "tanninmonster". I praktiken handlar det snarast om motsatsen. Den varsamma krossningen och långsamma jäsningen vid låg temperatur ger ett mycket sirligt och elegant vin som inte alls "går på kraft" utan istället helt och hållet på raffinnemang och aromatik. Om det är doften som tilltalar en allra mest hos en barolo, ja då får man bara inte missa detta vin. Det doftar på armlängds avstånd och det doftar sagolikt. Tänk dig en mycket välstrukturerad Pinot Noir fast med full nebbioloaromatik. Där har du Burlottos Monvigliero.

Tidigare gjorde man även ett vingårdsvin kallat Neirane (även det från Verduno) med samma teknik. Druvorna från det vinet ingår dock numera i Acclivi. Möjligen beror det på att den ultratraditionella tekniken ger ett vin som är alltför speciellt (och numera också alltför atypiskt) för att slå an hos guiderna och de normala konsumenterna. Det är dock lite synd att Neirane inte finns kvar eftersom det är mycket intressant att, som prov på vad "terroir" kan innebära, jämföra detta vin med Monvigliero. Neirane är ett vin som jag skulle lyfta fram om jag ville visa någon ett skolexempel på genuin nebbiolokaraktär. Monvigliero är än mer spännande men har till stor del inte bara nebbiolodruvan utan också växtplatsen att tacka för sin aromatik. Som vingård betraktat är Monvigliero sui generis. Även om det finns andra vingårdar i B&B som utan vidare slår Monvigliero ifråga om kraft och längd finns det enligt min mening ingen som är mer spännande ifråga om aromatik.

Intressant nog tillhör inte Burlotto de dogmatiskt traditionalistiska producenterna utan experimenterar gärna friskt med sina övriga viner. Man använder visserligen inte barrique men vissa viner (t.ex. Cannubi) lagras på tonneaux (d.v.s. tunnor i storleksordningen 500-600 liter) och har viss eksmak (även om den är välbalanserad). Ytterligare exempel på experimentlustan är en Sauvignon Blanc kallad Dives som jäses på relativt små fat. Jag trodde aldrig jag skulle gilla detta vin (trots att Sauvignon Blanc tillhör mina favoritdruvor) eftersom jag vanligtvis reagerar negativt på minsta inslag av ek i vita viner. Men märkligt nog tycker jag om det. Det finns även en oekad variant av samma vin, kallat Virdis, som utan tvekan kan mäta sig med vad som åstadkoms i Sancerre och Pouilly Fumé.

Ännu ett utslag av experimentlustan är Teres, en rosé baserad på nebbiolo (60 %), pelaverga piccolo (30 %) och barbera (10 %). Även här hade jag svårt att tro att jag skulle gilla vinet, dels därför att jag inte är särskilt svag för rosé överhuvudtaget, dels för att jag hade svårt att tro att nebbiolo skulle fungera i den formen. Men det smakprov vi fick vid vårt besök 2005 var till min förvåning synnerligen övertygande. Då var vinet (som fått berättigad uppmärksamhet av vissa kritiker) dessvärre redan utsålt för året. Men i somras lyckades vi komma över några flaskor som jag dessvärre ännu inte haft möjlighet att prova.

Sist men inte minst skall man inte glömma bort Burlottos Verduno Pelaverga. Verduno Pelaverga (baserat på pelaverga piccolo) måste vara ett av de allra minsta DOC-områdena i hela Italien. Hela distriktet producerar bara ca 50 000 flaskor och antalet producenter ligger någonstans mellan 10 och 20. Det handlar om ett ganska enkelt men ändå mycket intressant vin, tämligen lätt och relativt ljust i färgen (mycket ljusare än Dolcetto och Barbera och vanligen ljusare än nebbiolo) och ganska aromatiskt men samtidigt friskt och kärvt. Påminner lite om en ung Pinot Noir avsedd att drickas i sin ungdom, men har mer italiensk kärvhet och en lite pepprig ton. Perfekt i många sammanhang, t.ex. som aperitif eller till antipasto misto. Man bör inte försumma att köpa detta vin på plats eftersom det är i stort sett omöjligt att få tag på någon annanstans. Och Burlottos är kanske det allra bästa av dem jag provat. Priset ligger (inte bara hos Burlotto utan generellt) snart sagt alltid i storleksordningen 7 till 8 euro om man köper det vid källardörren.

Carlo Alberto av Savoien.  ”Locanda dell’Orso Bevitore” (med såväl vanliga övernattningsrum som minilägenheter) är, i likhet med Burlottos viner av högsta klass men med tämligen modesta priser. Hemsida: http://www.burlotto.com/

Fratelli Alessandria, Verduno: Ytterligare en anrik producent som i motsats till Burlotto endast har traditionella (men ej ultratraditionella) viner på programmet. Man gör, i likhet med Burlotto, fyra olika Barolo: "normale", Monvigliero, San Lorenzo och Gramolere. I det sistnämnda fallet ligger vingården i Monforte, i alla de övriga handlar det om Verduno. Jag har hittills bara provat Monvigliero (1999, 2000 och 2001) och Gramolere (2001). Alla har varit övertygande exempel på bra Barolo i den traditionella skolan till anständigt pris (23 euro). Gör även skaplig Verduno Pelaverga (även om jag nog i detta fall föredrar Burlottos). Vi har blivit väl omhändertagna vid båda de besök vi hittills avlagt, första gången av sonen i huset (Vittorio tror jag), som talar bra engelska och andra gången av vad jag gissar är hans mamma, som bara talar italienska men gjorde sitt bästa för att ge oss en intressant provning. Hemsida: http://www.fratellialessandria.it/

Vid sidan av de producenter som finns inne i B&B-området finns det två jag särskilt skulle vilja peka på:

Den ena är Ascheri i Bra. Ascheri är en ganska stor firma som vi aldrig besökt, men vars viner vi är väl bekanta med. De är alltid pålitliga, säljs till mycket attraktiva priser (deras lägesviner, främst Sorano från Serralunga, går att hitta för under 20 euro), och är lätta att få tag på lite varstans. Osäker på om man använder barrique och ekinslaget är hur som helst knappast kännbart. Hemsida: http://www.ascherivini.com/

Den andra är Marziano Abbona i Dogliani. Också detta är en ganska stor producent (runt 30 ha) och mottagandet därför inte särskilt personligt och familjärt. Den helt nybyggda vinkällaren i norra utkanten av Dogliani är dock synnerligen imponerande. Det handlar knappast om någon ordinär lagerlokal. De Barolo och Barbaresco jag provat (och köpt) härifrån har hur som helst alla varit högklassiga. Barolo Pressenda (från Monforte) 2000 och Barolo Terlo Ravera (från Novello) 2001 finns båda i min "källare", men även Pressenda 2001 och Barbaresco Faset 2001 kan utan tvekan rekommenderas. Priset hos producenten ligger på ca 18 euro för Barbarescon, ca 24 för Terlo Ravera och ca 26 för Pressenda. Använder barrique men av allt att döma på ett mycket omdömesgillt sätt.  Hemsida: http://www.langhe.net/mabbona/

Till sist vill jag rekommendera boken "A Wine Atlas of the Langhe: The Great Barolo and Barbaresco Vineyards", utgiven av Slow Food. Det finns ju en hel del böcker om B&B och dess viner. Men just den här är helt omistlig för varje sann B&B-älskare. Där finns bland mycket annat också ett urval av producenter för varje by (även om det inte främst är därför boken är värd att ha). Bland dem finns självfallet alla de välkända (och dyra) namnen. Men också en del mindre kända med mer rimliga prisnivåer. Även om jag inte i någon större utsträckning valt att gå på just denna källa när jag letat efter odlare värda ett besök har jag i efterhand funnit den vara rätt tillförlitlig. Nej, den innehåller inte alla de mindre kända producenter som är värda ett besök. Och ett och annat namn av dem som finns med kanske inte riktigt platsar enligt min egen bedömning. Men den har ändå rätt bra träffsäkerhet.

Med bästa hälsningar

Anders Westholm